Etikettarkiv: järnbruk

Johannesfors Järnbruk

Lotta o jag gillar ju att söka upp gamla platser där det en gång i tiden varit liv o rörelse eller som det finns en historia kring. En dag i höstas stannade vi till vid ett gammalt järnbruk och följande info har jag hittat..

Johannesfors, alldeles vid Hälsingegränsen, var ett av de mest kortlivade järnbruken i Medelpad och är nog ganska bortglömt i dag.

En gång präglades bygden av en livlig verksamhet, men nu är nästan alla spår bortsopade. En enstaka bruksgård finns bevarad och vid Framängsån, även kallad Sörforsån, finns rester av dammanläggningar och övervuxen slaggsten.

Flera järnbruk hade anlagts i inlandet vid slutet av 1700-talet och början av 1800-talet. En viktig anledning var den ökade efterfrågan på kol som energikälla. Vid kusten, exempelvis i trakterna kring Galtströms bruk, hade bruksskogarna delvis börjat sina, medan det fanns stora orörda skogsmarker i de inre delarna av Medelpad.

Därmed tillkom järnbruk som exempelvis Sörfors, Långskog och Gryttjen. Johannisfors bruk erhöll privilegier 1849 och ingick i de så kallade Sörforsverken. I Sundsvalls Tidnings föregångare Alfwar och Skämt kan man den 20 december 1849 läsa en notis om den nya bruksanläggningen:

Brukspatron Joh. K. Holmqwist, egaren till Sörfors och Gryttjens bruk m.fl., började 1848 med en ny bruksanläggning i Attmars socken och Gissjö by, neml 2:ne stångjernshammare och en såg, med 2:ne ramar. Bruket tros blifwa färdigt att sättas i gång nästa år omkring midsommartiden, och säges komma att heta ’Johannisfors’.
Brukspatronen Casper Holmqvist lyckades tydligen få igång driften 1850 och året därpå gavs tillstånd för en tredje härd vid det nya bruket. Året därpå avled han dock och änkan Jeanette Holmqvist, född Åhrberg, blev ny ägare. Att brukspatronfamiljerna i Medelpad uppnådde en hög social status visas av att parets dotter, Marie Charlotte Holmqvist, år 1845 hade blivit gift med en greve, Claes Otto Vilhelm Sparre af Sövdeborg.
Bruket gick under växlande öden fram till november 1877 då driften lades ned. Flera järnbruk försvann ungefär samtidigt. Anläggningarna var omoderna och investerarna satsade hellre sina pengar i den framväxande sågverksindustrin. Samtidigt fanns planer på en rationalisering av järndriften. Fredrik Bünsow satte igång med ett storstilat bygge av ett modernt järnverk i Nedansjö efter brittisk modell, men finanskrisen i slutet av 1870-talet punkterade det projektet.
Johannisfors var inget av de större bruken och där växte aldrig fram någon mer omfattande bebyggelse. Redan omkring sekelskiftet 1900 hade det mesta rivits, även om resterna av kolhuset då fanns kvar och ett litet såghus var bevarat ända fram till slutet av 1940-talet.