Etikettarkiv: cancer

Årets sista

Happ!! Så har det gått ett år till då. Satt just o funderade på vad som hänt under året.. hmm. Tja, alla har vi blivit ett år äldre och vissa klokare, andra inte. Juli och september var bra månader då jag fick promenera på kroatisk mark. I slutet av oktober blev jag farmor till lille Charlie. I början av sommaren gjorde jag min sista årskontroll efter cancern och borde kunna lägga den vidriga historien bakom mig.. men det kan jag inte. I september miste jag (pga arbetsbrist) min närmaste arbetskompis. Vi köpte en husbil under hösten som förhoppningsvis kommer till användning när värmen återvänt. Jag och Lotta har börjat lite smått med geocaching. Huset har fräschats upp och tomten är i stort sett färdigplanerad. Vi har varit några vändor till Skellefteå, den senaste i julas. Tja, det var väl i stort sett det hela.

Även denna nyårsafton har vi inget skoj inplanerat. Gissar att det blir nån timme framför tv:n, lite wordfeud och sen sängen.

image

Den underbara tavlan vi fick av dottern i julklapp 🙂

Cancerspöket

Leva med cancerspöket vid sin sida är fan inte det lättaste. Att man dessutom har tillgång till all tänkbar information är heller inte bara positivt. Googla blödning i menopaus och 99 % av träffarna säger CANCER.

Precis detta gjorde jag förra tisdagen och slängde mig således över telefon och ringde kvinnokliniken. Kvinnan i andra änden hörde nog min förtvivlan och jag fick en tid en vecka senare, alltså igår.
Hur jag har mått under denna vecka är det svårt att sätta ord på men jag kan säga att jag gått ner 3 kg, haft konstant hjärtklappning och magont. Vaknade en natt och trodde jag fått hjärtinfarkt som förmodligen var magkatarr. Har inte mått bra med andra ord.

Igår var jag alltså på gyn. Vid en första titt såg hon att slemhinnan var lite irriterad men annars såg det bra ut. Hon märkte heller inget anmärkningsvärt när hon klämde och kände på livmoder och äggstockar. Slutligen gjordes ett inre ultraljud där bl.a livmoderslemhinnans tjocklek mättes. Är den över 5 mm finns anledning att ta ett prov från den eftersom den då anses förtjockad. Min var 3,5 mm.

3-4 gånger under föregående vecka fick jag lite blod på papperet när jag torkade mig efter toabesök och troligast orsakades det av sköra slemhinnor. Jag fick rådet att använda ovesterin för att få dom lite smidigare och medgörligare och sen ska jag få en kallelse tillbaka till gyn om 1-2 månader.
Vid detta tillfälle kommer ett cellprov att tas vilket hon inte ville göra nu eftersom östrogenbrist kan ge ett missvisande provresultat.
Fick också veta att man ALLTID, oavsett mängd, skall söka hjälp om man får en blödning efter klimakteriet. Då kommer frågan.. HUR vet man med säkerhet att man passerat klimakteriet eller ens kommit in i det??

När jag ändå hade en kunnig gynekolog i närheten passade jag på att fråga om jag fått ett rectocele. Ett rectocele är ett framfall där den bakre slidväggen ramlar fram och vid krystning blockerar tarmen så det blir svårt att få ut avföringen.

Jag har som bekant alltid haft problem med magen och nu har det gått så långt att även om jag inte är hård i magen (vilket jag sällan är nu) är det jäkligt svårt att få ut bajset. Ofta får jag hjälpa till genom att trycka på mellangården.

Jag blev förvånad när gynekologen sa att jag INTE hade rectocele, så jag förklarade mitt dilemma. Till svar får jag att det är väldigt vanligt att man får hjälpa till precis som jag gör. Va?? Är det så?

Nu till den största gåtan av alla.. Varför kan inte vi kvinnor vara mer öppna om våra problem? Mens, pms, klimakterie, övergångsbesvär, menopaus, graviditeter, missfall, bröst… ja listan kan göras lång.
Om vi alla pratade naturligt om det som trots allt är vår vardag så kanske man inte kände sig så ensam om diverse problem. Kanske det inte ens är ett problem utan helt enkelt bara naturens gång och definitivt inget att skämmas för.

Väntans tider

Jag har insett att jag kommer att vänta tills den dan mitt liv tar slut. Tycker inte jag gör annat än väntar, väntar och väntar lite till. Åker till arbetet strax efter 5.30 för att sedan vänta på att arbetsdagen ska ta slut. Kommer hem och väntar på att maken ska komma hem från sitt. Äter och plockar lite, tittar på klockan.. är den så pass mycket att jag kan slänga mig i tv soffan.. nä jag väntar lite till. Ser på tv i väntan på att klockan ska bli så mycket att jag får gå o sova. Samma sak varenda jävla dag!!

När jag sen får ögonen på min nakna kropp inser jag med fasa att livet verkligen rinner ifrån mig. Det finns inga planer i världen på att jag kan acceptera och gilla det jag ser. Helt plötsligt har jag full förståelse för dom som frivilligt lägger sig under kniven. Att inombords fortfarande vara 24 men att vara instoppad i en kropp stampad i celluiter, putmage, rynkor och gäddhäng är ju inte direkt nån dröm.

För att toppa alla negativa känslor så lägger jag såklart på lite, eller ganska mycket, cancerångest också.

Kombinationen att varken älska eller ens gilla sig själv med tristessen och ångesten över vardagen känns övermäktig. Samtidigt inser jag att jag måste göra nåt, jag vet bara inte vad. Stressen att inte hitta nån utväg medan livet rullar på.. Hjääälp..

Så kom dagen..

Ja då är det inte många dar kvar av denna sommarsemester. Kom hem från en tvåveckors Kroatienvistelse i söndags men skriver ett separat inlägg om detta när jag gått igenom bilderna.

Berättade i ett tidigare inlägg om senaste mammografin och om knölen samt att kirurgen skulle få sista ordet. Idag hade jag mitt besök och det gick bara bra. Vi kom överens om att jag själv håller koll och skulle den ändra karaktär eller börjar öka i storlek så ringer jag nån av bröstsköterskorna. Likaså gör jag om det är något annat som bekymrar mig. Jag behöver alltså inte gå genom vårdcentralen som man gör i vanliga fall. Nu är jag med andra ord helt jäkla klar med denna del av mitt liv.

Jag kommer aldrig glömma den ödesdigra dagen 5 mars 2009, hur hela min tillvaro slogs i spillror. Den första tiden efter beskedet när jag ältade gång på gång.. hur ska jag kunna leva, hur ska jag bete mig.. hur fan ska jag göra för att kunna leva? Mitt liv var en mardröm och jag önskade jag skulle vakna upp.. men det gjorde jag inte. Inget rår på tiden så den gick trots allt och idag har det gått 5 år, 4 månader och 3 veckor. Jag har gjort 2 operationer där bröstvävnad, bröstvårta och vårtgård tagits bort. Portvaktskörtlarna är bortplockade och som väl var visade de inga cancerceller. 27 dagar av sommaren 2009 åkte jag och strålades. För att sen rekonstruera mitt bröst gjorde jag först en operation där mitt friska bröst lyftes och förminskades, bröstvårtan flyttades också. Det som plockades bort i friska bröstet lades in i den grop som hade bildats där sjuk vävnad tagits bort. Sedan har jag gjort två operationer där jag fettsugits från höfterna och fettet  har sen sprutats in i bröstet. I dagsläget ser jag relativt symmetrisk ut och jag är nöjd med resultatet. Jag har själv valt att inte operera mig igen för att få en bröstvårta då jag inte besväras av att den saknas.

En cancerdiagnos är ofta förknippat med död och så även för mig. Det går inte med ord att beskriva hur man faller ner i mörkret och famlar efter nåt att hålla sig i.

Jag blev något av en expert på just min cancer.. jag läste allt jag kom över, på både gott och ont. Gick med i en massa forum där jag tillbringade mycket tid, engagerade mig i att samla pengar till cancerfonden och åkte på rehab tillsammans med andra drabbade. Jag har fått nya kunskaper och nya vänner.

NU ÄR JAG FRISK och mitt liv går vidare. Dock med en liten jävel sittandes på axeln som tar alla tillfällen i akt att trycka ner mig under isen igen.. men jag ska vinna den kampen också 🙂

STÖD CANCERFORSKNINGEN

Mammografi 5 av 5

För ca 3 veckor sen så av en händelse upptäckte jag en knöl i mitt ”friska” bröst. Jag vet faktiskt inte om jag haft den där tidigare men tror inte det. Tycker jag borde upptäckt den tidigare i så fall. Visserligen har jag lagt mest fokus och uppmärksamhet till det andra.. men ändå. Hur som helst så för mitt inre såg jag värsta tänkbara scenariot vilket kanske inte är så jäkla märkligt. Eftersom det var hög tid för min sista årliga kontroll så ringde jag mammografin och fick min tid. Det blev långa dagar och ju mer jag fick vänta desto värre blev tankarna.. mådde pest. I onsdags var det dags och jag var nära ett totalt sammanbrott. Efter mammografi med extraplåt och noggrann ultraljudsundersökning så har inget som kan likna cancer hittats. Höll tillbaka lättnadens tårar. Eftersom det trots allt finns en knöl så är remiss skickad till kirurgen som får ta beslut vad som skall göras. Ta bort den oavsett, ta en biopsi eller helt enkelt låta den vara.

Lättnaden och glädjen höll i sig hela helgen men nu har tankarna åter börjat vandra. Finns där nånting att oroa sig för? Tycker dessutom det är lite ömt.. men vet inte.. Usch, jag som hade hoppats få göra denna sista koll och sen få fira ordentligt. Känner mig mest bara orolig. Jag försöker höra för mitt inre vad mammografiläkaren sa -”Det finns absolut ingenting här som antyder en cancer och det borde jag se”.

Varför faller jag så lätt ner i deppet, mår dåligt och går o känner efter? Önskar jag kunde lita på beskedet jag fick, ta det lugnt och glädjas åt att vara frisk.

Livets vändning

Den 5:e mars 2009 – 4 år sen mitt liv slogs i spillror.. en knytnäve i mellangärdet. Från ena sekunden till den andra fick livet en helt annan innebörd och jag var inte längre odödlig. Känslan när läkaren klev in genom dörren och säger att ”detta ser inte bra ut”.. en känsla som verkligen etsat sig fast.  En mardröm jag aldrig kan glömma.
Bilresan därifrån när överlevnadsinstinkten fick mig att bortse från bergväggen intill. Tomheten, sorgen, ilskan men framför allt rädslan. Den fasansfulla tiden som följde med långa perioder av ovisshet.. operationerna.. läkarbesöken.. och den dryga 5 veckor långa strålbehandlingen.
Att jag är stark och klarar detta hörde jag alltför många gånger. Faktum är att jag är inte att jävla dugg stark. Jag kastades motvilligt in i skiten och hade inget annat val än att hänga med och hoppas på det bästa.
Idag försöker jag förtränga och glömma.. gå vidare kanske det heter. Tyvärr är det inte så enkelt som många tror.. rädslan finns kvar, själen är ärrad och på kroppen finns spår som ögat inte kan blunda för. 
Jag har mina årskontroller och med dessa följer en enorm portion ångest och ännu mer rädsla.
Det bor en djävul i mig. En djävul som inte tillåter mig vara positiv och som nekar mig tro att jag är frisk. En djävul som försöker dra ner mig i mörkret. En djävul som pepprar mig med pessimism och missmod. En djävul jag vill ta kål på men som hela tiden glider ur greppet.
Sen kan jag känna att jag inte har rätten att må dåligt och bli deppad. Jag kan få dåligt samvete för att jag mår dåligt när det finns andra som har så mycket bättre skäl att må dåligt.
Jag är fullt medveten om att flertalet av er som läser detta inte har förmågan att förstå mig fullt ut.. det kan bara en som själv är drabbad göra.. men kanske ni fått en liten glimt av känslorna och tankarna jag brottas med.

Ord

Jag önskar jag hade förmågan att fullt ut sätta ord och beskriva mina känslor. Det är en konst som inte är många förunnat. Att fängslas av en text.. hur lyckas man förmedla??

När jag ramlade ner i cancerträsket och senare började blogga så per automatik började jag också läsa andras bloggar. Av en ganska självklar anledning även cancerdrabbades bloggar.

Vissa läser man några gånger medan andra kan fånga en totalt. Jag har suttit många gånger med tårarna brännande, jag har också skrattat gott många gånger.

En blogg som på alla plan fängslat mig och som är fruktansvärt gripande är DENNA..
En fullt frisk, hälsosam och aktiv småbarnsmamma som drabbas av livmoderhalscancer.. nu med spridning och en mycket begränsad tid kvar i jordelivet. Bloggen riktar sig till hennes lilla dotter som snart är moderslös..
Så gripande och fängsande. Hon kan verkligen konsten att skriva.

Nu ska jag även passa på att rikta mig till alla med tonårstjejer eller yngre tjejer.. För TUSAN, se till att era döttrar blir vaccinerade.

Puss

Rosa Oktober

Att inte röka är det bästa sättet att förebygga cancer. Varje år orsakar rökning cirka 10 000 cancerfall i Sverige, vilket är cirka 20 procent av alla cancerfall.

Utöver ”rökstopp” är en hälsosam kroppsvikt det mest effektiva när det gäller att minska risken för bland annat cancer.
 

En balanserad kost i kombination med motion (för att undvika övervikt) och en begränsning av alkoholkonsumtionen minskar tillsammans risken att drabbas av cancer.

Vissa cancerformer är starkare kopplade till matvanor och övervikt än andra: tjock- och ändtarmscancer, bröst- och livmoderkroppscancer, matstrupscancer, njurcancer och cancer i mun, svalg och struphuvud hör till dem.

Motion medför inte bara minskad risk för cancer utan också för återfall och dessutom ökad överlevnad för kvinnor som haft bröstcancer.

Risken att dö av bröstcancer eller drabbas av återfall är 26-40 procent lägre om man är fysiskt aktiv.

eller min egen insamling:

visaInsamling2(4587);

Härligt att Leva

För ovanlighetens skull fick jag tjäna in lite komp idag. Alltid bra att ha i bakfickan om det dyker upp nåt oförutsett. Ledig utan betalning är ingen höjdare.
Prommis med Selma
Efter middagen blev det en prommis med Selma.. en lugn sådan. Det var riktigt varmt och skönt och inte blåste det heller, så det blev en ren nöjespromenad. Härligt.. det är härligt att leva 🙂
Ibland får jag fortfarande hemsk dödsångest, det vill liksom inte ge med sig. Tungt att försöka inse att jag MÅSTE lära mig leva med denna förbannade ångest..
Fuck Cancer!!!
visaInsamling2(4587);
Trassel, lillstackarn.. han håller på att driva oss till vansinne. Han gör verkligen ALLT för att försöka smita ut samtidigt som han ylar som besatt. Måtte det läka fortare än gud vet vad, så vi kan släppa ut det lilla livet igen.
Älsklingen

Jag plockade av han plasttratten och satte på han en mjukare modell men den gjorde inte så stor nytta eftersom han snabbt vände den ut o in. För tillfället är han utan och jag tycker det funkar bra. Han bryr sig inte om såret.
Puss
Vår vackra Linå

Dunkelt Cancerträsk

Har blivit riktig duktig med motionerandet. Idag blev det en jogging/gångtur och senare en prommis med Selma. Det är fascinerande hur fort jag lyckats bättra på kondisen 🙂 Nu påstår jag inte att den är bra men ändå så mycket bättre än vad den varit. Idag lyckades jag komma ner under 9 min/km. Har förbättrat kilometertiden med dryga 2 min sen jag började.

En annan rolig sak är att jag börjar se lite ljusare på tillvaron. Tillvaron som sjönk djupt ner i mörkaste botten efter cancerdiagnosen. Dom mörka tankarna kommer allt glesare, jag läser mindre om cancer, söker mindre information.. jag börjar helt enkelt få distans till hela eländet. Självklart finns det tillfällen då det känns riktigt pest och det är nog nåt som kommer följa mig hela livet. När man får ont nånstans, känner nån svullnad eller vad det nu månne vara.. då är det lätt att sjunka och genast tro det värsta. Som utomstående, icke drabbad är det lätt att tycka man är löjlig och pessimistisk men jag vet att de som sitter i liknande sits förstår. Nog om detta.. 
Ser att Ernst skurar en stenhäll med piasavakvasten (på tv). Tycka vad man vill om Ernst, men visst tusan skulle vi behöva fler av den sorten. Många av hans projekt är ju inte speciellt hållbara och genomtänkta.. men människan Ernst är cool.

Puss