Etikettarkiv: bröstcancer

Så kom dagen..

Ja då är det inte många dar kvar av denna sommarsemester. Kom hem från en tvåveckors Kroatienvistelse i söndags men skriver ett separat inlägg om detta när jag gått igenom bilderna.

Berättade i ett tidigare inlägg om senaste mammografin och om knölen samt att kirurgen skulle få sista ordet. Idag hade jag mitt besök och det gick bara bra. Vi kom överens om att jag själv håller koll och skulle den ändra karaktär eller börjar öka i storlek så ringer jag nån av bröstsköterskorna. Likaså gör jag om det är något annat som bekymrar mig. Jag behöver alltså inte gå genom vårdcentralen som man gör i vanliga fall. Nu är jag med andra ord helt jäkla klar med denna del av mitt liv.

Jag kommer aldrig glömma den ödesdigra dagen 5 mars 2009, hur hela min tillvaro slogs i spillror. Den första tiden efter beskedet när jag ältade gång på gång.. hur ska jag kunna leva, hur ska jag bete mig.. hur fan ska jag göra för att kunna leva? Mitt liv var en mardröm och jag önskade jag skulle vakna upp.. men det gjorde jag inte. Inget rår på tiden så den gick trots allt och idag har det gått 5 år, 4 månader och 3 veckor. Jag har gjort 2 operationer där bröstvävnad, bröstvårta och vårtgård tagits bort. Portvaktskörtlarna är bortplockade och som väl var visade de inga cancerceller. 27 dagar av sommaren 2009 åkte jag och strålades. För att sen rekonstruera mitt bröst gjorde jag först en operation där mitt friska bröst lyftes och förminskades, bröstvårtan flyttades också. Det som plockades bort i friska bröstet lades in i den grop som hade bildats där sjuk vävnad tagits bort. Sedan har jag gjort två operationer där jag fettsugits från höfterna och fettet  har sen sprutats in i bröstet. I dagsläget ser jag relativt symmetrisk ut och jag är nöjd med resultatet. Jag har själv valt att inte operera mig igen för att få en bröstvårta då jag inte besväras av att den saknas.

En cancerdiagnos är ofta förknippat med död och så även för mig. Det går inte med ord att beskriva hur man faller ner i mörkret och famlar efter nåt att hålla sig i.

Jag blev något av en expert på just min cancer.. jag läste allt jag kom över, på både gott och ont. Gick med i en massa forum där jag tillbringade mycket tid, engagerade mig i att samla pengar till cancerfonden och åkte på rehab tillsammans med andra drabbade. Jag har fått nya kunskaper och nya vänner.

NU ÄR JAG FRISK och mitt liv går vidare. Dock med en liten jävel sittandes på axeln som tar alla tillfällen i akt att trycka ner mig under isen igen.. men jag ska vinna den kampen också 🙂

STÖD CANCERFORSKNINGEN

Mammografi 5 av 5

För ca 3 veckor sen så av en händelse upptäckte jag en knöl i mitt ”friska” bröst. Jag vet faktiskt inte om jag haft den där tidigare men tror inte det. Tycker jag borde upptäckt den tidigare i så fall. Visserligen har jag lagt mest fokus och uppmärksamhet till det andra.. men ändå. Hur som helst så för mitt inre såg jag värsta tänkbara scenariot vilket kanske inte är så jäkla märkligt. Eftersom det var hög tid för min sista årliga kontroll så ringde jag mammografin och fick min tid. Det blev långa dagar och ju mer jag fick vänta desto värre blev tankarna.. mådde pest. I onsdags var det dags och jag var nära ett totalt sammanbrott. Efter mammografi med extraplåt och noggrann ultraljudsundersökning så har inget som kan likna cancer hittats. Höll tillbaka lättnadens tårar. Eftersom det trots allt finns en knöl så är remiss skickad till kirurgen som får ta beslut vad som skall göras. Ta bort den oavsett, ta en biopsi eller helt enkelt låta den vara.

Lättnaden och glädjen höll i sig hela helgen men nu har tankarna åter börjat vandra. Finns där nånting att oroa sig för? Tycker dessutom det är lite ömt.. men vet inte.. Usch, jag som hade hoppats få göra denna sista koll och sen få fira ordentligt. Känner mig mest bara orolig. Jag försöker höra för mitt inre vad mammografiläkaren sa -”Det finns absolut ingenting här som antyder en cancer och det borde jag se”.

Varför faller jag så lätt ner i deppet, mår dåligt och går o känner efter? Önskar jag kunde lita på beskedet jag fick, ta det lugnt och glädjas åt att vara frisk.

Livets vändning

Den 5:e mars 2009 – 4 år sen mitt liv slogs i spillror.. en knytnäve i mellangärdet. Från ena sekunden till den andra fick livet en helt annan innebörd och jag var inte längre odödlig. Känslan när läkaren klev in genom dörren och säger att ”detta ser inte bra ut”.. en känsla som verkligen etsat sig fast.  En mardröm jag aldrig kan glömma.
Bilresan därifrån när överlevnadsinstinkten fick mig att bortse från bergväggen intill. Tomheten, sorgen, ilskan men framför allt rädslan. Den fasansfulla tiden som följde med långa perioder av ovisshet.. operationerna.. läkarbesöken.. och den dryga 5 veckor långa strålbehandlingen.
Att jag är stark och klarar detta hörde jag alltför många gånger. Faktum är att jag är inte att jävla dugg stark. Jag kastades motvilligt in i skiten och hade inget annat val än att hänga med och hoppas på det bästa.
Idag försöker jag förtränga och glömma.. gå vidare kanske det heter. Tyvärr är det inte så enkelt som många tror.. rädslan finns kvar, själen är ärrad och på kroppen finns spår som ögat inte kan blunda för. 
Jag har mina årskontroller och med dessa följer en enorm portion ångest och ännu mer rädsla.
Det bor en djävul i mig. En djävul som inte tillåter mig vara positiv och som nekar mig tro att jag är frisk. En djävul som försöker dra ner mig i mörkret. En djävul som pepprar mig med pessimism och missmod. En djävul jag vill ta kål på men som hela tiden glider ur greppet.
Sen kan jag känna att jag inte har rätten att må dåligt och bli deppad. Jag kan få dåligt samvete för att jag mår dåligt när det finns andra som har så mycket bättre skäl att må dåligt.
Jag är fullt medveten om att flertalet av er som läser detta inte har förmågan att förstå mig fullt ut.. det kan bara en som själv är drabbad göra.. men kanske ni fått en liten glimt av känslorna och tankarna jag brottas med.