Kategoriarkiv: Historia

Kolerakyrkogården

Nya smittsamma sjukdomar har kommit och gått under historiens gång. För tillfället har vi Covid-19. För några år sedan hade vi zika, ett virus som sprids genom myggor i tropiska länder. På 1980-talet var det aids och på 1800-talet var det kolera som spred skräck bland människor.

Under 1800-talet dog minst 100 miljoner människor av kolera. Även Sverige drabbades – sjukdomen kom hit första gången 1834. Under de närmaste 40 åren dog cirka 37 000 personer av kolera.

I går tog jag och sonen en promenad till Kolerakyrkogården i Matfors. Den ligger lite avsides men inte alltför långt ifrån kyrkan.

Det första dödsfallet i Tuna församling inträffade den 25 september, 1855 och i död- och begravningsboken finns det antecknat nio personen som avled i kolera under denna epidemiperiod. Den yngsta endast 2 år gammal.

Kolera är en dödlig magsjukdom. Nästan utan förvarning drabbas man av häftiga diarréer och våldsamma kramper i armar och ben. Avföringen liknar färgat vatten och kan uppgå till mer än 20 liter per dygn. Den sjuke blir snabbt uttorkad vilket kan leda till att hen dör i cirkulationskollaps.

Saranda, Albanien

Oj oj.. Nu har det hunnit hända en del.

Om jag skulle börja med trippen till Albanien som gick av stapeln den 6 juli. Min allra första semesterdag tillbringades på resande fot. Bilade ner till Arlanda, flög till Korfu och åkte sen båt över till Albanien.

Under de 14 dagarna vi var där blev det mest bara ryggläge och mycket bad. Det var otroligt hett, gissar att skuggtempen låg på nånstans kring 35 varje dag. Tyvärr fanns det inte så mycket mer att göra där vilket var lite oväntat. Drömmen om att strosa i vacker natur och pittoreska gränder kunde vi glömma rätt snabbt.
Naturen bestod mest av berg och några gränder fanns inte. En liten bit strandpromenad var vad som erbjöds. Restauranger fanns en del men menyn var densamma på alla. Fördelen var priserna.. nästan löjligt billigt. Vi köpte kulglass (2 kulor) efter strandpromenaden i stort sett varje kväll och för den betalade vi 3 kr i svenska pengar.image image

imageEn av de första dagarna tog vi en prommis till slottet Lekursi som låg högt uppe på ett berg. Fantastisk utsikt var det därifrån 🙂

image image imageVi gjorde också en halvdagsutflykt till Butrint som är en arkeologisk fyndplats i distriktet Sarandë som ligger längst ner i södra Albanien.
Butrint ligger intill Vivarisundet och är befolkad sedan långt tillbaka. Platsen har varit en grekisk koloni, en romersk stad och ett biskopsstift.

imageStaden har varit bebodd i nästan 3000 år, och arkeologiska utgrävningar har pågått där sedan 1920-talet. Det finns en stor mängd byggnader och de äldsta är från 800-talet f.Kr. I staden finns en välbevarad antik teater samt ett antikt badhus. Stadsmuren från 400-talet f.Kr. finns ännu kvar.
Staden uppstod som en grekisk koloni och hette ursprungligen Vouthroton, men har även varit en romersk stad med namnet Buthrotum. Den hade sin storhetstid under den bysantinska tiden, men övergavs i slutet av medeltiden när den stod under venetianskt styre.

Sammanfattningsvis kan jag säga att vill du har det varmt och skönt, ligga på stranden och äta billigt så åk 🙂

image image

Änglamakerskan

Änglamakerska var en kvinna som mot ersättning tog hand om fosterbarn och genom vanvård gjorde dem till ”änglar”, vilket innebar att hon skötte om dem så illa att de dog. Det kunde exempelvis göras genom misshandel eller svält.

Änglamakerskornas idé var att ta emot ett spädbarn som ”sitt eget” mot en engångssumma som var avsedd att täcka barnets omkostnader under hela uppväxten. För att tjäna på detta var det ju bra om barnen dog och ju tidigare desto större förtjänst. Dom flesta av barnen som hamnade hos änglamakerskan var födda av ogifta mammor vilket var en stor skam.

Hilda_Nilsson_(1) Hilda Nilsson

Hilda Nilsson, en av sveriges änglamakerskor tror man tog livet av 15-17 barn. Ett av tillvägagångssätten var att hon la fosterbarnet framstupa i en fylld badbalja och placerade en tvättbräda och en kolspann ovanpå. Sedan gick hon ut. När hon återvände efter en stund var barnet dött. Hilda tömde baljan, svepte barnet i en filt och lade det i en skrubb utanför köksdörren. Dagen därpå brände hon liket i tvättstugans kolugn. Till sin man och andra som undrade sa hon att ”fint folk” hade hämtat barnet.

Hilda_Nilssons_bucket ”Dödsbaljan”

Nils Poppe, en av våra folkkära svenskar, föddes 1908 och lämnades omedelbart av sin mor till en änglamakerska som försökte svälta honom till döds. Kosten bestod till största del av bröd doppad i öl. 1910, när Nils var 2 år gammal kom det barnlösa paret Anders och Amanda på besök hos änglamakerskan där dom möttes av en lockig, söt liten pojke. För 40 kr fick dom Nils med sig hem.

Detta fruktansvärda förekom ända in på 1930-talet då ännu en änglamakerska stod åtalad och dömdes.

parent-child-hand

Glada 20-talet

Backar tillbaka typ 90 år eller däromkring.. till det glada 20-talet!!

Detta årtionde är känt som en tid av modernitet och nöjen: efter ett tungt världskrig var människorna inställda på att njuta av livet! Med 1920-talet började vår moderna tid.

Hur levde man då på 20-talet vad gäller arbete, bostad, nöjen osv?

Små hus och stora familjer var väl det vanligaste och då var det inte tal om att barnen skulle ha egna rum. På landet brukade man ha dräng eller piga, hushållerska om man bodde i stan. Trots att familjen hade piga/dräng (eller bägge) var barnen tvungna att hjälpa till i hemmet. Rinnande vatten och toalett fanns inte utan då var det till att hämta vatten i närliggande brunn eller vattendrag, och när det tryckte på var det dasset som gällde.

gruppbild

Vintern 1921 uppstod den första massarbetslösheten i Sverige och för att kunna sysselsätta tiotusentals människor utan jobb startades så kallade nödhjälpsarbeten. Arbetena fick inte konkurrera ut företag på den öppna marknaden och var därför inte speciellt angelägna. De skulle vara fysiskt krävande men samtidigt möjliga att utföra för alla. Utdikningar av våtmarker, skogsarbeten och förbättringar av vägnätet var de vanligaste uppgifterna.
Resultatet av de närmare 80 000 nödhjälpsarbetarnas ansträngningar under 1920-talet omger oss än i dag. Varbergs fästning restaurerades av nödhjälpsarbetare 1922-24 och tar man en biltur mellan Umeå och Obbola åker man över den fyrtio meter långa bron över Bergösundet som AK-arbetarna byggde. Murarna på Skogskyrkogården söder om Stockholm byggdes också av nödhjälpsarbetare.

Annars var vanliga jobb bl.a hembiträden, barnskötare eller inom industrin.

hembitrade300_4711 gl_06

På fritiden lekte barnen olika lekar, hoppade hopprep, kastade boll eller åkte kälke. Filmindustrin blomstrade och biobesök blev också ett fritidsnöje. Stumfilmerna regerade under största delen av årtiondet, men 1927 fick biopubliken uppleva något nytt då ljudfilmerna, s.k. talkies kom.

Svea3

Sveabiografen, Östra Esplanaden, Sundsvall. På taket ovanför entrén bytte man figurer som var anpassade till den film man visade.

20-talet kallas också jazzåldern och dans var väldigt populärt. Jazzen slog igenom riktigt stort och 20-talisterna kunde njuta av jazz på klubbar och i danshallar.

1920_flickor_524a934ae087c3397ba327a4
I början på 1920-talet kommer försökssändningar med radio i gång på några olika ställen. 1922 börjar Telegrafverket sända radio på försök från Stockholm och den 1 januari 1925 startar Radiotjänst sina sändningar.

DIG30990_hb

Nu skulle inte kvinnan ha byst, midja eller höfter men däremot visade man sina ben för första gången i historien. Klänningen blev knäkort, rak, ärmlös och midjan satt nere på höften. Underkläderna bestod av bröstbandeau och gördel som höll in kurvorna. En befrielse från den stela gamla valbens­korsetten som gällt tidigare. Trosorna var så kallade knickers, i gördeln fäste man ­silkesstrumporna och över det bar man underklänning.  Ytterplagg var päls eller kappa, gärna med pälsdetaljer.
Inneaccessoarerna var långa halsband, gärna pärlor, fjäder- eller pälsboa, små hattar som drogs ned i pannan, och hårdekorationerna som man bar till fest var ofta fjäderprydda, man bar även diadem.
Skorna skulle ha slejf över vristen, vara lågklackade och ha tjocka sulor. Strumporna var fram till 1924 svarta eller mörka, sedan blev de bl.a rosa. Muff, handväska, örhängen, armband, handskar och cigarrettmunstycke hörde också till en moderiktig utstyrsel.
En känd designer som slog igenom på 20-talet var Coco Chanel.

1920s-fashion-dress-group-of-girls 1920S-DAY-DRESSES-CHANEL-Glamourdaze
Hårmodet var kort. Från 1923 bobbade sig kvinnor (klippte håret käkbenskort) och 1925 kom det ännu kortare shinglade håret med rakad nacke och hår till nacklinjen. Håret kunde vara rakt eller vågigt, med eller utan lugg.
20s-short-bob (1)

Smärtsamt vacker.. eller??

Våra skönhetsideal kan skilja sig på mer än ett sätt..

Karenfolket kayans ”långhalsade” kvinnor är burmesiska flyktingar utan hopp om thailändskt medborgarskap. Kayanfolket (eller padaung), är en undergrupp till karenfolket. Traditionen med långa gyllene halsar har följt dem något århundrade. Ringar vars vikt för en vuxen kvinna uppgår till cirka tio kilo, som tynger ner skulderbladen, pressar ihop revben och skapar den långa halsen. Redan i 5-års åldern läggs dom första ringarna.

stående-för-lahw-för-etnisk-kvinnliggiraff-kayan-20917728
Suri-folket i sydvästra delen av Etiopien.
Suris har några extremt plågsamma ritualer. T ex läpplattor. Ingen vet varför och när det började men det ger kvinnorna status att ha en stor läpp så de får plats med en stor lerplatta i läppen. När de kommit upp i lämplig ålder så slås de fyra nedre främre tänderna ut och ett jack skärs i läppens inre kant. Detta hål förses med en pinne och sakta men säkert så töjer de ut hålet tills de kan placera en lerplatta i läppen. Storleken på plattan avgör hur många kor familjen får när hon gifts bort.
För övrigt är det kvinnorna som styr hushållen.

suri     surma-woman

Unga asiatiska flickor, mellan 4 och 7 år fick förr sina fötter uppvärmda och masserade på kvällen för att kunna bindas av mamma eller farmor/mormor. Alla tår, utom stortån, och fotvalvet bröts. Tårna trycktes upp under fotsulan och fotvalvet pressades ihop. Sedan bands foten för att läka ihop i den nya formationen. Detta upprepades efter några dagar, igen och igen och igen – tills foten inte längre växte och behöll sin nya form utan bandage.
Bundna fötter var under många århundraden något attraktivt och ett tecken på hög social status eftersom en kvinna med lotusfötter var oförmögen att arbeta.
På senare år har fenomenet återkommit i en mindre extrem version där fötterna lindas varje dag, men inte så hårt. Detta har blivit populärt bland asiatiska kvinnor i USA och England. På så sätt kan en kvinna få ner sina fötter 2-3 storlekar.

bound foot

Hultkläppen

Lotta och jag gjorde en utflykt till Hultkläppen i förmiddags.

Hultkläppen hette egentligen Per Alsén och föddes i Bergsjö den 9 september 1834. Han var en dåtida diversearbetare och jobbade som kolare, dräng, hantverkare m.m. Hultkläppen började spela i tidiga år och blev snabbt en eftersökt spelman i trakten.

I 25-årsåldern dömdes Hultkläppen för stöld i Bergsjö på lite silver och en del kläder. Efter att ha rymt fick man tag på honom i Ångermanland och satte honom på länsfängelset i Gävle, där han fick sitta i ett år och 24 dagar (de sista 24 dagarna på vatten och bröd). När han kom ut ur fängelset flyttade han till Mörtsjön och gifte sig med Kristina Jonsdotter. Paret fick tre barn.  När makan Kristina dog i ett slaganfall endast 38 år gammal sägs barnen ha blivit sålda på auktion.

Efter sin hustrus död tappade Hultkläppen fotfästet i livet. Allt blev kaotiskt, han fortsatte att spela men allt för mycket brännvin och allmän oro gjorde att han levde ett oordnat liv. Det sägs att det under den här tiden endast fanns en fast punkt i tillvaron och det var den koja i Vrångtjärn som han från och till bodde i när han inte var ute på vandring. Hultkläppen företog sig långa vandringar runt i mellansverige och lär även ha varit till Norge.

Trots att Hultkläppen ansågs som en snusk och slarver var han fortfarande en otroligt populär spelman. Även trolleri förknippades med Hultkläppen, som var en skicklig kvacksalvare. Under slutet av sin levnad bodde Hultkläppen i Vrångtjärn i Hassela, och togs där om hand av sin bäste elev Daniel Frid. Hultkläppen avled den 29 november 1898 på sjukhuset i Hudiksvall efter en tids sjukdom i tbc. Han ligger på Hudiksvalls kyrkogård i en massgrav. 100 år efter hans död placerades en minnessten på platsen där hans koja en gång stod.

gravsten-300x202
Hultkläppen är kanske en av de mest legendariska spelmännen från Hälsingland. Han har lämnat efter sig ett stort antal låtar som konstnärligt får anses vara av högsta klass. Många av låtarna är i allra högst grad levande och spelas fortfarande inte bara i Sverige utan även utomlands.

stugan-1

Numer anordnas diverse aktiviteter på samma plats.. såsom spelkvällar, spelmansstämmor, buskspel, allspel, stipendieutdelningar och uppträdanden. Fika och kolbullar serveras.

Övergiven by

För nån vecka sen hörde jag talas om att det skulle finnas en övergiven by i vår närhet. Eftersom jag tycker det är fantastiskt intressant med spår av ”tidigare liv” så måste jag såklart leta rätt på den. Efter mycket om och men och ingående studier på kartan hittade jag och maken dit. Helt otroligt.. en by mitt inne i skogen långt från  all civilisation. Då ska man också ha i åtanke att på den tiden denna by var levande så fanns inte ett otal bilar i varje hushåll. Jag antar det var häst och vagn som gällde. Hur som helst så kan jag nästan se framför mig hur otroligt vackert det måste varit en gång. En mindre by utefter en sjö, vilken idyll!

Om storyn jag har om denna by stämmer eller ej har jag dessvärre inte en susning om men av min bror har jag fått höra att efter finska vinterkriget kom finnar dit och fick av bönderna i närliggande by tillåtelse att bygga sina hus samt bruka marken. När allt var uppbyggt och iordningsställt så kom så småningom bönderna tillbaka och körde iväg finnarna för att själva bruka marken.  Vad som sen hände är ett stort frågetecken?

IMG_0489IMG_0476IMG_0482IMG_0464IMG_0452IMG_0465IMG_0454IMG_0470IMG_0471

Perpetuum mobile

Energi kan förvandlas från en form till en annan, men den kan inte förintas eller skapas ur intet. En maskin eller annan anordning kan aldrig avge mer energi än som tillförts den i en eller annan form.

Många har försökt sig på att konstruera en evighetsmaskin men har nån egentligen lyckats?
Bilden föreställer en evighetsmaskin där försöket helt gått åt pipsvängen. Konstruktörens ambition att tillverka en evighetsmaskin ska ha övergått till en besatthet, vilket innebar en stor tragedi för hans familj. De donerade föremålet till Tekniska museet efter konstruktörens död. 
Kanske lösningen finns närmare än man tror.. Läs första raden igen.. 
”Energi kan förvandlas från en form till en annan, men den kan inte förintas eller skapas ur intet”
Vi människor.. är inte vi energi?

Johannesfors Järnbruk

Lotta o jag gillar ju att söka upp gamla platser där det en gång i tiden varit liv o rörelse eller som det finns en historia kring. En dag i höstas stannade vi till vid ett gammalt järnbruk och följande info har jag hittat..

Johannesfors, alldeles vid Hälsingegränsen, var ett av de mest kortlivade järnbruken i Medelpad och är nog ganska bortglömt i dag.

En gång präglades bygden av en livlig verksamhet, men nu är nästan alla spår bortsopade. En enstaka bruksgård finns bevarad och vid Framängsån, även kallad Sörforsån, finns rester av dammanläggningar och övervuxen slaggsten.

Flera järnbruk hade anlagts i inlandet vid slutet av 1700-talet och början av 1800-talet. En viktig anledning var den ökade efterfrågan på kol som energikälla. Vid kusten, exempelvis i trakterna kring Galtströms bruk, hade bruksskogarna delvis börjat sina, medan det fanns stora orörda skogsmarker i de inre delarna av Medelpad.

Därmed tillkom järnbruk som exempelvis Sörfors, Långskog och Gryttjen. Johannisfors bruk erhöll privilegier 1849 och ingick i de så kallade Sörforsverken. I Sundsvalls Tidnings föregångare Alfwar och Skämt kan man den 20 december 1849 läsa en notis om den nya bruksanläggningen:

Brukspatron Joh. K. Holmqwist, egaren till Sörfors och Gryttjens bruk m.fl., började 1848 med en ny bruksanläggning i Attmars socken och Gissjö by, neml 2:ne stångjernshammare och en såg, med 2:ne ramar. Bruket tros blifwa färdigt att sättas i gång nästa år omkring midsommartiden, och säges komma att heta ’Johannisfors’.
Brukspatronen Casper Holmqvist lyckades tydligen få igång driften 1850 och året därpå gavs tillstånd för en tredje härd vid det nya bruket. Året därpå avled han dock och änkan Jeanette Holmqvist, född Åhrberg, blev ny ägare. Att brukspatronfamiljerna i Medelpad uppnådde en hög social status visas av att parets dotter, Marie Charlotte Holmqvist, år 1845 hade blivit gift med en greve, Claes Otto Vilhelm Sparre af Sövdeborg.
Bruket gick under växlande öden fram till november 1877 då driften lades ned. Flera järnbruk försvann ungefär samtidigt. Anläggningarna var omoderna och investerarna satsade hellre sina pengar i den framväxande sågverksindustrin. Samtidigt fanns planer på en rationalisering av järndriften. Fredrik Bünsow satte igång med ett storstilat bygge av ett modernt järnverk i Nedansjö efter brittisk modell, men finanskrisen i slutet av 1870-talet punkterade det projektet.
Johannisfors var inget av de större bruken och där växte aldrig fram någon mer omfattande bebyggelse. Redan omkring sekelskiftet 1900 hade det mesta rivits, även om resterna av kolhuset då fanns kvar och ett litet såghus var bevarat ända fram till slutet av 1940-talet.

Häxan i Buchenwald

Ilse Koch – känd som ”Buchenwalds häxa” spred skräck omkring sig när hon red genom koncentrationslägret och piskade fångar efter behag.
Ilse Koch
Legenden om Ilse Koch berättar hur hon samlade på lampskärmar av tatuerad hud från avrättade fångar. Det sägs att hon själv pekade ut fångar med särskilt fina tatueringar och lät avrätta dem.
Ilse Koch njöt också av att välja ut fångar till seanser, där hon tvingade dem att ha sex med varandra.
 
Förutom myten om lampskärmar så ska Koch även ha gjort ett antal andra föremål av mänsklig hud, såsom bokryggar, sadlar, manikyrväskor och handskar, även förkrympta huvuden förekom bland hennes souvenirer.
 
Koch roade sig också med att binda fångar i kedjor i hundgården. De som inte skällde och betedde sig som hundar då Koch passerade bestraffades med tjugofem slag från piskan.

Ilse Koch var gift med lägerchefen Karl Koch som strax före krigsslutet avrättades för bedrägeri med SS-pengar.
 

Ilse Koch Begick självmord 1967.