Kategoriarkiv: Drömmar

Nattpass

Eftersom vi bor ganska högt upp i hotellet så tar vi hissen. Kliver in, trycker på knappen och vi åker uppåt. Precis innan vi når rätt våning trycker min dotter av nån anledning på nödstoppen och hissen havererar. Vi är instängda i hissen som rusar neråt. Känslan att inget kunna göra.. Jag väntar på smällen och hoppas vi klarar den med livet i behåll.

Jag fick nog en liten blackout av smällen men vaknar till sans när jag är ute på bar backe. Stöttar mig på en skidstav och har lite svårt att gå. Vi är på väg nånstans och jag ramlar i snön. Så jäkla typiskt att det ska vara snö här bland palmerna där det rimligtvis borde vara varmt och skönt.  Jag ser att mina lår har tappat mycket av huden.. Kraftigt brännskadad och huden har liksom krullat upp sig så stora flaggor kan dras av. Den ser ut som kutterspån ungefär. Mitt högra underben består av just bara ben samt ett stort hål rakt igenom smalbenet. Det ser ut som en haj tuggat på mig. Inte undra på att jag har ont. Jag inser att jag bör åka till ett sjukhus och stapplar vidare, stödd på min skidstav. En buss åker omkring i området och med all säkerhet är det fiender eftersom jag försöker gömma mig…

Så var det onsdag och julledigheten är slut. Blir tufft att klara årets första arbetsdag.. är ju totalt utmattad efter mitt nattliga äventyr.

Felnavlad

Det är lite kvalmigt och grått ute. Mörkret smyger på. Jag är i Lucksta och promenerar i villaområdet när jag möter en gammal klasskompis. Vi börjar prata samtidigt som vi gör sällskap längs vägen mot affären. Helt plötsligt dyker en hel hög med brunaktiga trekantiga farkoster upp.. dom flyger en bit ovanför oss och vi springer mot affären. Vi slinker in under lastbryggan där vi försöker gömma oss. Jag ligger tryckt mot den leriga marken och det blir kallt när det våta gräset klibbar mot kläderna. En man ligger redan där o trycker.. gömmer sig han också. Vi gör vad vi kan för att inte bli upptäckta men blir trots detta tillfångatagna och förflyttade till en stor byggnad där flera andra ”fångar” finns. Vi är uppdelade parvis och jag har en tjej vid min sida. Vi blir beordrade att utföra vissa handlingar och nu är jag glad för att tjejen och jag kommer fint överens.

Här skulle en story finnas om vad för handlingar vi utför men jag väljer att censurera detta.

…när vi alla helt plötsligt måste ställa oss innanför den stora glasrutan. Utanför svävar farkosterna. Vi som står där innanför glasrutan har alla bara magar och det förväntas nu att vi ska skicka ut ett ljussken, ca 10 cm i diameter, från magen med naveln i centrum. Farkosterna glider omkring och ser vilka som sänder ljusskenet. Jag anstränger mig och använder alla sinnen för att försöka framkalla ljusskenet men inget händer.. Ganska snabbt uppmärksammas jag av farkosterna. Jag fortsätter kämpa med att framkalla ljusskenet. Jag ser tjejen bredvid mig, vilket vackert sken hon sänder ut, men själv lyckas jag inte åstadkomma något. Farkosterna siktar på mig och på något sätt gör dom mig totalt paralyserad. Jag kan varken andas eller röra mig. Jag står som förstenad och känner hur jag håller på att upplösas i intet.

Jag är fortfarande paralyserad och oförmögen att röra mig men ligger nu på sidan i sängen.. Jag svettas och försöker vända mig om men kan inte.. ligger alldeles stilla och försöker andas. Lyckas röra mig lite och ramlar ned på ryggen innan jag vänder mig om..

Maj 1963

Jag och Lotta är på sjön ute vid lillön när fienden ser oss. Vi blir jagade men kommer undan genom att gömma oss. Vi tar oss i land i Timrå och går upp i ett radhusområde.. men där bor ju mormor och morfar.. Vi knackar på och blir välkomnade in. Dom ska precis till att äta middag, men det är fattigt så det är en mycket liten portion som står på bordet. Jag blir trots deras egen hunger bjuden.. pasta i form av fjärilar och nån slags skinksås.
Jag frågar min morfar vilket år det är.. 1963! Och månad? Maj!
Jag har rest tillbaka i tiden och det är dryga 2 år kvar till min födelse. Jag talar om att dom bägge är döda och kramar om dom bägge.
Jag saknar er så enormt och tycker så himla mycket om er ❤
Älskade mormor o morfar med Linus som nu är 20, snart 21.  

I mörkret

Äntligen är vi framme vid gården. Jag är med Lotta ute på nya äventyr 🙂
Vi parkerar på gårdsplanen och kliver ur bilen.. Selma är också med. Vi följer den smala moddiga och oskottade vägen som leder från gården, vart vi ska har jag inte riktig koll på eftersom jag bara sällskapar med Lotta. Efter en stunds traskande ser jag några fyrfotingar lite längre fram på vägen. Lotta har inte sett dom ännu.. Det är vargar!! Vi vänder om och försöker promenera i avslappnad takt tillbaka mot huset för att vargarna inte ska känna någon som helst jaktinstinkt. Selma, den dumma hunden är framme vid vargarna och sitter alldeles stilla och tittar på dom. Lotta tycker vi ska hämta henne men jag avråder bestämt och vi fortsätter mot gården. Jag vänder mig om och ser att Selma snällt sitter kvar medan vargarna sliter henne i stycken.. dumma hund!!
Lotta och jag kommer fram till huset och kliver in i hallen. Väl inne ser jag några bekanta ansikten och jag berättar att det är vargar utanför som slaktat min hund.
En av killarna i huset tycker vi ska ta fyrhjulingen ner och hämta resterna av Selma och jag måste kliva i stövlarna igen. Stoppar ner en fot och upptäcker att det är en liten vattenpöl i stöveln.. jag blir dyngsur om foten…

Aaahhh.. äntligen fredag och i morgon bitti får jag äntligen sova ut.. Det behöver jag!!