Kategoriarkiv: Cancer

Så kom dagen..

Ja då är det inte många dar kvar av denna sommarsemester. Kom hem från en tvåveckors Kroatienvistelse i söndags men skriver ett separat inlägg om detta när jag gått igenom bilderna.

Berättade i ett tidigare inlägg om senaste mammografin och om knölen samt att kirurgen skulle få sista ordet. Idag hade jag mitt besök och det gick bara bra. Vi kom överens om att jag själv håller koll och skulle den ändra karaktär eller börjar öka i storlek så ringer jag nån av bröstsköterskorna. Likaså gör jag om det är något annat som bekymrar mig. Jag behöver alltså inte gå genom vårdcentralen som man gör i vanliga fall. Nu är jag med andra ord helt jäkla klar med denna del av mitt liv.

Jag kommer aldrig glömma den ödesdigra dagen 5 mars 2009, hur hela min tillvaro slogs i spillror. Den första tiden efter beskedet när jag ältade gång på gång.. hur ska jag kunna leva, hur ska jag bete mig.. hur fan ska jag göra för att kunna leva? Mitt liv var en mardröm och jag önskade jag skulle vakna upp.. men det gjorde jag inte. Inget rår på tiden så den gick trots allt och idag har det gått 5 år, 4 månader och 3 veckor. Jag har gjort 2 operationer där bröstvävnad, bröstvårta och vårtgård tagits bort. Portvaktskörtlarna är bortplockade och som väl var visade de inga cancerceller. 27 dagar av sommaren 2009 åkte jag och strålades. För att sen rekonstruera mitt bröst gjorde jag först en operation där mitt friska bröst lyftes och förminskades, bröstvårtan flyttades också. Det som plockades bort i friska bröstet lades in i den grop som hade bildats där sjuk vävnad tagits bort. Sedan har jag gjort två operationer där jag fettsugits från höfterna och fettet  har sen sprutats in i bröstet. I dagsläget ser jag relativt symmetrisk ut och jag är nöjd med resultatet. Jag har själv valt att inte operera mig igen för att få en bröstvårta då jag inte besväras av att den saknas.

En cancerdiagnos är ofta förknippat med död och så även för mig. Det går inte med ord att beskriva hur man faller ner i mörkret och famlar efter nåt att hålla sig i.

Jag blev något av en expert på just min cancer.. jag läste allt jag kom över, på både gott och ont. Gick med i en massa forum där jag tillbringade mycket tid, engagerade mig i att samla pengar till cancerfonden och åkte på rehab tillsammans med andra drabbade. Jag har fått nya kunskaper och nya vänner.

NU ÄR JAG FRISK och mitt liv går vidare. Dock med en liten jävel sittandes på axeln som tar alla tillfällen i akt att trycka ner mig under isen igen.. men jag ska vinna den kampen också 🙂

STÖD CANCERFORSKNINGEN

Fatta känslan

Måste säga det går tungt för min nya blogg.. Sparsamt med läsare och väldigt magert med feedback eller kommentarer.

Har hänt lite i helgen i alla fall. I går kom en kille och hjälpte oss åtgärda den halvtaskiga skorstenen på huset. Nu är den påmurad, tät och fin. I samma veva blev vi av med husvagnen så nu kan vi på allvar börja söka så smått efter en husbil istället. Å vad ska vi med en sån till då? Jo, den kommer bli flitigt använd i ett visst syfte… men jag får återkomma med det eftersom det kräver sitt eget inlägg 🙂

IMG_0809

Vi fick även lite matjord igår så nu har maken börja lägga ut den. Fattas dock mycket än innan vi kan börja så gräs och planera resten av gården. Nu är det på g i alla fall och målet är att all planering ska vara klar innan semestern.

Sist med definitivt störst har jag upptäckt att bröstknölen är på tillbakagång. Jag misstänker starkt att jag under väldigt lång tid dragits och dras med nån hormonrubbning av nåt slag. Dom senaste åren har jag haft mens ungefär en till två gånger om året och nu är det nog 12-18 månader sen sist.. I morse såg jag en tendens till mens och i samma veva krympte knölen.. Har trott att jag varit i klimakteriet men gudarna vet. Hmm.. Hur som helst är en hormonrubbning en fis i rymden jämfört med en oroande bröstknöl så jag är jäkligt glad idag. Hoppas nu bara den försvinner helt o hållet så jag kan släppa tankarna helt.

Mammografi 5 av 5

För ca 3 veckor sen så av en händelse upptäckte jag en knöl i mitt ”friska” bröst. Jag vet faktiskt inte om jag haft den där tidigare men tror inte det. Tycker jag borde upptäckt den tidigare i så fall. Visserligen har jag lagt mest fokus och uppmärksamhet till det andra.. men ändå. Hur som helst så för mitt inre såg jag värsta tänkbara scenariot vilket kanske inte är så jäkla märkligt. Eftersom det var hög tid för min sista årliga kontroll så ringde jag mammografin och fick min tid. Det blev långa dagar och ju mer jag fick vänta desto värre blev tankarna.. mådde pest. I onsdags var det dags och jag var nära ett totalt sammanbrott. Efter mammografi med extraplåt och noggrann ultraljudsundersökning så har inget som kan likna cancer hittats. Höll tillbaka lättnadens tårar. Eftersom det trots allt finns en knöl så är remiss skickad till kirurgen som får ta beslut vad som skall göras. Ta bort den oavsett, ta en biopsi eller helt enkelt låta den vara.

Lättnaden och glädjen höll i sig hela helgen men nu har tankarna åter börjat vandra. Finns där nånting att oroa sig för? Tycker dessutom det är lite ömt.. men vet inte.. Usch, jag som hade hoppats få göra denna sista koll och sen få fira ordentligt. Känner mig mest bara orolig. Jag försöker höra för mitt inre vad mammografiläkaren sa -”Det finns absolut ingenting här som antyder en cancer och det borde jag se”.

Varför faller jag så lätt ner i deppet, mår dåligt och går o känner efter? Önskar jag kunde lita på beskedet jag fick, ta det lugnt och glädjas åt att vara frisk.

Mammografi 4 av 5

Med en rätt stor portion ångest gick resan till årets mammografi igår. Det är helt vansinnigt vad tankarna kan vandra iväg.. usch.
Det var med betydligt lättare steg och sinne jag lämnade avdelningen. Allt såg bara bra ut och bilderna gjorde att dom avstod ultraljudet. Skulle jag själv upptäcka något så är det bara att lyfta luren och ringa bröstsköterskan Britt som då hjälper mig med en tid, annars dröjer det ett år till nästa gång som blir den sista innan jag ”friskförklaras”.
Överlag har jag känt mig rätt låg ett tag.. men har lite svårt att precisera varför.
Jag tog i alla fall årets första löprunda utomhus häromdagen. Jag hade en viss förhoppning att jag hade förbättrat kondisen sen förra året, att löpningen på löpbandet gett resultat men där fick jag tji. Det positiva är att jag inte försämrat kondisen i alla fall så nån nytta har det väl gjort. 
En viktökning har jag också dragit på mig och om det är muskelmassa (vilket jag föredrar) eller rent fett är ju frågan. Kanske en kombination? Jaja.. sommaren ligger framför och det innebär mer aktiviteter och mer energiförbrukning så det går säkert till sig.
Kommande helg kanske årets första fisketur kan komma.. om jag lyckas lura med maken. Annars finns det massa att göra hemma. Dra ris t.ex.. uuurrrkk.. maken har börjat fälla ett o annat träd i slänten så det blir en del att dra undan. Men jäklar va ljust o fint det blir 🙂
Nu ska jag strax ta med dottern o fara till lägenheten.
Puss

Livets vändning

Den 5:e mars 2009 – 4 år sen mitt liv slogs i spillror.. en knytnäve i mellangärdet. Från ena sekunden till den andra fick livet en helt annan innebörd och jag var inte längre odödlig. Känslan när läkaren klev in genom dörren och säger att ”detta ser inte bra ut”.. en känsla som verkligen etsat sig fast.  En mardröm jag aldrig kan glömma.
Bilresan därifrån när överlevnadsinstinkten fick mig att bortse från bergväggen intill. Tomheten, sorgen, ilskan men framför allt rädslan. Den fasansfulla tiden som följde med långa perioder av ovisshet.. operationerna.. läkarbesöken.. och den dryga 5 veckor långa strålbehandlingen.
Att jag är stark och klarar detta hörde jag alltför många gånger. Faktum är att jag är inte att jävla dugg stark. Jag kastades motvilligt in i skiten och hade inget annat val än att hänga med och hoppas på det bästa.
Idag försöker jag förtränga och glömma.. gå vidare kanske det heter. Tyvärr är det inte så enkelt som många tror.. rädslan finns kvar, själen är ärrad och på kroppen finns spår som ögat inte kan blunda för. 
Jag har mina årskontroller och med dessa följer en enorm portion ångest och ännu mer rädsla.
Det bor en djävul i mig. En djävul som inte tillåter mig vara positiv och som nekar mig tro att jag är frisk. En djävul som försöker dra ner mig i mörkret. En djävul som pepprar mig med pessimism och missmod. En djävul jag vill ta kål på men som hela tiden glider ur greppet.
Sen kan jag känna att jag inte har rätten att må dåligt och bli deppad. Jag kan få dåligt samvete för att jag mår dåligt när det finns andra som har så mycket bättre skäl att må dåligt.
Jag är fullt medveten om att flertalet av er som läser detta inte har förmågan att förstå mig fullt ut.. det kan bara en som själv är drabbad göra.. men kanske ni fått en liten glimt av känslorna och tankarna jag brottas med.

Frisk men ärrad

Nu har det gått ett tag, närmare bestämt drygt ett år och 2 månader sedan jag fick mitt cancerbesked.
Jag har varit på första återbesöket på mammografi och gjorde då även ett ultraljud. Allt såg bra ut. Jag har en svullen lymfkörtel under armen men dom tror att det bara är en lymfkörtel..ingen cancer.
Jag har även varit på kirurgen på återbesök och läkaren där tyckte också att det kändes som en helt vanlig lymfkörtel men naturligtvis ska jag hålla koll på den och det gör jag. Vi pratade även om rekonstruktion av bröstet, vårtgård och bröstvårta. Jag framförde mitt önskemål om att förminska det friska bröstet, fylla ut gropen i det opererade och få en ny bröstvårta. Läkaren tittade lite mysko på mig och utbrister; men du har ju sån liten byst.. Visst kan vi förminska det friska men att åtgärda det opererade var lite svårare eftersom det är strålat och strålad hud är lite problematiskt att operera i. Vi kom i alla fall överens om att läkaren skickar en remiss till Umeå där dom förhoppningsvis kan hjälpa mig.
Nu väntar jag på kallelse till Umeå, har väntat 1 månad..och som sagt..jag är duktig på att vänta.

I övrigt går det upp och ner. Vissa dagar mår jag toppen medan jag ibland mår riktigt pissigt. Det är svårt att leva med rädslan att cancern ska komma tillbaka men det blir väl lättare ju längre tid som går (hoppas jag).

Den mentala biten är jobbig att arbeta med. Det tar tid..och jag tror inte jag kommer bli densamma som jag var innan igen.
Till min make, mina barn och mina vänner vill jag säga; Jag gör mitt bästa…ha tålamod.

5 veckors strålning

Tisdag före midsommar åker jag in på min första strålning. Klär av mig på överkroppen och lägger mig på en brits. En stor strålkanon ställs in efter 3 tatueringsprickar samt spritpennestreck på mitt bröst. inställningen är det som tar längst tid eftersom det är viktigt att det blir riktigt rätt. När inställningen är gjord lämnas jag ensam i rummet och strålkanonen går igång. Den surrar, roterar och förflyttar sig över mig men det känns absolut ingenting. Själva strålningen går på ett par minuter.
Detta gör jag varje dag i 26 dagar. Eftersom det tar en stund i restid samt att man blir lite trött så är jag halvtidssjukskriven under denna period.
I augusti gör jag min sista strålning och när jag åker hem den dagen känner jag mig lyckligare än på länge. När jag var på E14 hade jag en sån lust att stanna bilen och rulla mig i gräset av lycka.
Om ändå den känslan kunde stannat lite längre.

Återbesök nr 2

Dags för återbesök igen och visst är jag även denna gång nervös..främst för att dom kanske hittat mer i det dom nu tagit bort.
Det blir samma procedur som vid tidigare besök och läkaren meddelar att inga cancerceller fanns i det borttagna. Nu bestäms att jag ska få 5 veckors strålning och remiss är skickad.
Hem o vänta igen då.. Åker in på systembolaget på hemväg för nu ska firas..

Operation nr 2 den 27 april 2009

Då är dagen inne för operation nr 2 av bröstet. Denna gång är jag inte alls lika nervös som sist och allt flyter på bra. Vi är inne på kirurgavdelningen kring halv 8 på morgonen och jag blir inkallad direkt. Jag byter om och får mitt blå piller. Jag hinner inte vänta så pass länge att jag måste rullas in utan får gå på mina egna ben in i op.salen. Jag lägger mig på operationsbordet, får narkos och sömnmedel..hinner yra lite med narkossköterskan innan jag somnar.
Vaknar så småningom och piggnar till rätt fort. Vi får vänta ganska länge innan läkaren kommer och informerar om vad som hänt, men allt har gått bra och hon har tagit bort med marginal.
Vi åker hem och väntar på återbesöket.. vänta-vänta-vänta..

Återbesöket

Så var det dags för återbesök på kirurgen och få besked på vad dom hittat och vad det blir för efterbehandling. Dagarna har varit hemska och jag har pendlat mellan hopp och förtvivlan. Mitt i allt elände har jag haft ett enormt stöd dels från min make men även från min jobbarkompis som ringt när jag varit sjukskriven..peppat, uppmuntrat eller bara lyssnat. Den här gången har jag sett till att ha sällskap när jag ska till kirurgen (maken är med) och tillsammans ska vi nu få besked. Jag kan nog inte med ord förklara hur rädd och nervös jag är denna dag.
Vi får i alla fall komma in i samma kala rum som sist och vänta en stund innan läkaren dyker upp. Precis som förra gången knackar hon lätt på dörren innan hon stiger in.
Hur mår du frågar hon? Jag stammar fram; det beror på vad du ska säga. Läkaren svarar något i stil med jamen det ser bara bra ut. Då brister det och jag börjar tjuta..allt bara rinner av mig.
Läkaren berättar att dom inte hittat någon tumör, bara cancer in situ vilket nästan kan förklaras som ett förstadium till cancer. Cancern har inte hunnit utvecklas så pass att det blivit någon tumör än och det förklarar ju att allt såg bra ut både på mammografin och ultraljudet. Däremot har dom tyvärr inte tagit bort tillräckligt mycket av bröstet. Marginalen till frisk vävnad är för lite så jag måste göra en operation till. Jag behöver ingen cytostatika (cellgifter) men efter nästa operation måste jag genomgå en 5 veckors lång period av strålning. Detta för att döda alla eventuella mikrorester av cancerceller.
Då blir det några veckor av väntan igen då.. vid det här laget är jag duktig på att vänta.