Väntans tider

Jag har insett att jag kommer att vänta tills den dan mitt liv tar slut. Tycker inte jag gör annat än väntar, väntar och väntar lite till. Åker till arbetet strax efter 5.30 för att sedan vänta på att arbetsdagen ska ta slut. Kommer hem och väntar på att maken ska komma hem från sitt. Äter och plockar lite, tittar på klockan.. är den så pass mycket att jag kan slänga mig i tv soffan.. nä jag väntar lite till. Ser på tv i väntan på att klockan ska bli så mycket att jag får gå o sova. Samma sak varenda jävla dag!!

När jag sen får ögonen på min nakna kropp inser jag med fasa att livet verkligen rinner ifrån mig. Det finns inga planer i världen på att jag kan acceptera och gilla det jag ser. Helt plötsligt har jag full förståelse för dom som frivilligt lägger sig under kniven. Att inombords fortfarande vara 24 men att vara instoppad i en kropp stampad i celluiter, putmage, rynkor och gäddhäng är ju inte direkt nån dröm.

För att toppa alla negativa känslor så lägger jag såklart på lite, eller ganska mycket, cancerångest också.

Kombinationen att varken älska eller ens gilla sig själv med tristessen och ångesten över vardagen känns övermäktig. Samtidigt inser jag att jag måste göra nåt, jag vet bara inte vad. Stressen att inte hitta nån utväg medan livet rullar på.. Hjääälp..

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s